Juni 2019. Tidlig formiddag, sol og nesten vindstille. Ganske varmt. På vei til malerhytta passerer jeg ei eng med noen trær. Den virker utstelt. Rader av hundekjeks står hvit nedover mot fjæra. Bak enga ligger Sandnes-sundet og Tromsøya, og bak den igjen, fastlandet.
I neste øyeblikk har jeg blikket igjen på veien foran bilen, men synsinntrykket sitter likevel fast på netthinna. Det føltes som om jeg hadde passert 50 - 60 år i norsk landbruks-historie på få sekunder.
Det jeg hadde sett, var et kulturlandskap som var i ferd med å gro igjen. Ei fruktbar eng som folk hadde slitt for å opparbeide og vedlikeholde, og som nå var blitt overflødig.
Den var blitt utkonkurrert av det industrielle, miljø- og dyre-fiendtlige landbruket på kontinentet? Utkonkurrert på samme måte som bl.a. erfarne fagarbeidere blir utkonkurrert av billig, uorganisert og lite kompetent arbeidskraft fra utlandet? Utkonkurrert slik som den lille næringsdrivende og hans medarbeidere blir utkonkurrert av multinasjonale selskaper med arbeidere på sultelønn. Alt for at den politiske elitens reelle oppdragsgivere, de store bankene og investorene, skal kunne høste stadig større fortjeneste.
I neste øyeblikk kom jeg til å tenke på diktet "Bonden Paavo" av den finske dikterpresten Johan Runeberg (1804 - 1877). Da slo det meg at jeg ikke bare hadde passert 50 - 60 år i landbrukets historie, men også i folks levevilkår. Og likevel ville det kanskje ikke gå mange år før vi igjen var tilbake på bonden Paavos livsvilkår? Mye takket være det nyliberalistiske EU og det like nyliberalistiske stortingsflertallet gjennom de siste 40 - 50 åra . . . . . . Vel, i så fall ville den forlatte enga nok komme til nytte igjen. Ikke store trøsten, men likevel en trøst.
Det er slike tanker som kan inspirere til et maleri.
Hemman (hjem), diken (grøfter), brodden (de unge spirene), drivan smalt av tegen (snøfonnene smeltet av åkeren), skördarn (innhøstingen / innhøster), skäran (sigden), förskjute (forlate/avvise), trägna armar (slitne armer), fröjd (glede), råg (rug),
axen (kornaks)
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom staven, Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen.
Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
svår är döden, men att leva, värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men av den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen.
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan,
och att baka bröd av råg allena.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet
ty förfrusen är vår grannes åker
"Bonden Paavo", Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877)
"Jord", Jan R. Iversen, akryl på lerret, 61 x 50 cm, 2019 ©
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar